27 oktober 2013

Torronsuo nationalpark


Det var daggs igen för vår höstliga veckosluts tält äventyr med min systers underbara barn. Jag sökte dem från skolan och lekis för att sedan sitta i bil i cirka en och en halv timme till vårt mål Torronsuo nationalpark. Torronsuo är en av Södra Finlands största och mest representativa myrar som har bevarats så gott som i naturligt tillstånd trots sitt läge mellan gamla odlingsmarker och stora städer. Vår vandring ut på myren började i duggregn men utan ett enda usch gnäll varför regnar det. Vi hade all utrustning i klädesväg som skyddar oss ifrån att bli våta och kalla. Jag beundrar dessa barns iver och hoppas att de kan förvara deras positiva ställning till väder och vind livet igenom. Naturen är exceptionellt vacker i duggregn, höstglödens färger riktigt brinner framför våra ögon och barnen med sina spring i bena, glider fram på de hala plankorna snabbt fem kilometer. Glada fördomsfria barn är det bästa jag vet, som också kan och bör testa sin mosters kunskap och tålamod. Vi vuxna har massor att lära oss från dessa ivriga livsnjutare.

21 juli 2013

Tall ships race 2013


Det vackraste skepp på havet seglar ut från Helsingfors mot deras nästa destinations stopp Riga. The tall ships race är en internationell havskappsegling för segelfartyg och stora segelbåtar som har arrangerats sedan 1956. 

I tävlingen deltar skolfartyg, scoutbåtar och privata skutor och båtar från många olika länder. Förutsättning för att få delta i seglingen är att minst 50 % av besättningen består av ungdomar mellan 15 och 25 år. Min goda vän Micke med fästmö tog oss med ut på havet för att följa med avfarten från Helsingfors. Det var maffiga spökliga sjörövarskepp och andra stora magnifika eleganta fartyg som med olika ceremonier tog farväl av tusentals åskådare både på fastlandet och från oss lite mindre pirat båtar. Fyra år får vi vänta för att få se dessa fantastiska flytande historiska trämästerverk segla upp till Finland igen. Önskar dem en kanon färd hem.

2 juli 2013

En semesterdag.

Jag hade en tom dag i min arbetskalender så vi bestämde med min sambo att vi åker ut till den underbara Stora Träskön i Sjundeå skärgård. Vi tog varsin farkost, jag min kajak och min sambo sin älskade lilla Boston Whaler. Vi åkte ut kvällen innan för att tälta och njuta av kvälls solen och den friska havsbrisen. Stora Träskö är en ö var jag kunde spendera veckor på, uppleva alla väderförhållanden och förstås fotografera dem, det är tur att ön ligger så nära, ungefär på en timmes paddlings avstånd. Det var tyst ute på havet och på holmarna även om vi är mitt i semester tider, så jag började experimentera med en idé jag gått och funderat på en stund, kan människan smälta in i naturen. Det vore kul att göra en kalender med vackra landskap och med en liten filur någonstans i bilden. Återstår att se lyckas jag.

24 februari 2013

Sveaborgs fyr


En lördags utfärd till Sveaborg fästningen som hör till Finlands sju objekt på UNESCO:s  världsarvslista. Sveaborg är Sveriges genom tiderna dyraste försvarsprojekt.  Sveaborg anlades 1748-72, men redan 1808 gav den svenske kommendanten Carl Olof Cronstedt upp detta "Nordens Gibraltar" till belägrande ryssar. Året därpå satte ryssarna definitivt stopp för drygt 650 år av rikssvenskt herravälde över Finland. 
Då fanns ingen fyr på Sveaborg. Man använde en väderkvarn på befästningsvallarna som landmärke. Men 1854 revs den för att inte vägleda fienden. Samma år invigdes den nybyggda ortodoxa Alexander Nevskijkyrkan på Sveaborg och kom genast att få stor betydelse för sjöfarten. Genom att hålla lökkupolen i ens med skäret Gråhara i syd, som sedermera blev både fyr- och lotsplats, gick man garanterat fri från grundstötning.
I kölvattnet av världskrig, revolution och inbördeskrig kunde Finland 1917 utropa sin självständighet. Kyrkan omvandlades efter den lutherska lärans krav. De fyra bysantinska tornen revs, och det var nu man beslöt att anlägga en fyr för både sjö- och luftfarten på lökkupolens topp. Tack vare den ryska garnisons kyrkans torn har Sveaborgs fyr den högst belägna ljuskällan i hela Finland, 54 meter över havet. 
Vi har varit här förr men aldrig förut har vi fått chansen att kliva upp i kyrko tornet. Vår Alma hund fick dock vänta vid kyrkans ingång.ästningen är ett av Finlands sju objekt på UNESCO:s världsarvslista

13 januari 2013

En liten bön.

Jag ber till Inka solguden Inti för att jag vet att solen är källan till all energi, liv och rörelse på vår jord. Solen hon härskar också över vädret. Jag ber till den finska Ukko Ylijumala som ses som en fadersgestalt i den finska mytologin. Ukko Ylijumala han skapade och åter upphöll ordning i världen och han var också ansvarig för vädret. Min lilla bön till dessa gudar är,  mera minus grader och ingen snö under inkommande sju dagar. För det vore så kul att kunna ta steget över denna iskant som bilden visar. Kanske vädergudarna kunde ge oss chansen att skrinna på den finaste och jämnaste is nästa veckoslut. Återstår att se hur det går.   

12 januari 2013

Isläget

Idag åkte vi till Ingå för att långfärdskrinna ute på skärgårdsisen. Vädret är perfekt med -9 grader och solsken med nästan ingen vind. Tyvärr kommer vi inte långt för att en skridsko går sönder. Men eftersom vi ändå är ganska långt ute på isen fortsätter vi till fots. Vi bestämmer oss för att komma ut till den öppna havsranden, ändå till Ingå djuphamns faret. Det är alltid lika roligt och spännande att försöka läsa isen och planera rutten efter det. Kärnis, stöpis, marängis, snöis, alla dessa varianter hittar vi. Isen under oss släpper magiska ljud ifrån sig. Det låter som om vi skulle gå på havsjättens mage fylld med luft, och med jämna mellanrum släpper han en brakare. Jätten slukar inte i oss och vi kommer fram till det öppna vattnet lagom för att se solen sjunka bakom träden. Den berikar oss med sitt vackra sken. När minusgraderna sjunker med solen blir det daggs att börja hemfärden och nya vatten med nya äventyr, i morgon.